Jag grät precis för första gången sedan jag kom hit. Av saknad! Jag gråter fortfarande rättare sagt. Jag pratade med min underbara vän Johanna Stenberg, och hon berättade då att Nellie som är hennes dotter och världens absolut bästa och underbaraste bebis, drygt 18 månader är hon faktiskt, men för mig är hon alltid en liten bebis, pekat på mitt hus och sagt Ida. Hon kommer ihåg mig, hon minns. Det gör hon i hjärtat att jag lämnat henne, att jag lämnat dom. Men tack vare dagens teknik ska jag störa deras vardag precis som jag gjorde varje dag under den senaste tiden, hihi skype räddar mitt liv.

Jag tjuvade en fin bild på dom från i sommras, för att visa er vilka jag pratar om!